Det blir kanske inte så tydligt på den här bloggen alla gånger, men jag tänker ofta att är det NÅGOT jag vill kämpa mot och något jag påminns om varje dag är det Patriarkatet. Ja. Med stort P till och med, ni ser. På senaste tiden har det blivit desto mer jävla synligt, att man bara typ omkullkastas av hur män i samhället inte ser på mig som en jämnlik. Och hela grejen är att det inte är så torrt och anonymt och intetsägande som "män i samhället" utan det handlar om män NÄRA MIG. I min stad, i min vänskapsgrupp, män i min jävla 90-säng. Det är det som gör mig så jävla ledsen, besviken, arg utav bara helvete.
Jag försöker komma ihåg att det finns medvetna män, det finns goda, ja det vet jag såklart. Men när killar SOM HAR LÄST GENUSVETENSKAP PÅ UNIVERSITET eller för den delen killar som man VERKLIGEN trodde INTE skulle bete sig som svin gör det, vad fan ska man då tro på? När en jävla programansvarig på högskola som precis haft en föreläsning om genus kör varje härskarteknik in the book på sin kvinnliga kollega inför en sal elever? När mina åsikter helt trivialiseras inför en hel grupp manliga kompisar som inget märker? När jag spelar skivor med en killkompis och alla antar att jag är nån slags groupie som bara hänger i båset?
Jag är trött på att bli besviken på män. Jag är trött på akademiker som försöker linda in sina biologargument i svammel om "det ömma moderskapet" och på kompisar som behandlar sina tjejer som skit.
Tilläggas bör ju att min privata crush Justin Bieber tydligen motsätter sig abort för "all things happen for a reason". Underbart.